Riksförbundet låter inte tåget gå inför våra viktiga framtidsmål..!

Styrelsen_Tbanan_L

I helgen, vecka 24, hade styrelsen för Samhällets Styvbarn möte på kansliet där vi drog upp riktlinjerna för det kommande arbetet kring hur vi skall möte framtidsperspektiv för några av våra viktigaste frågor. Vi har inte bara ett stort behov framför oss i form av en föryngring i leden, utan också att knyta viktig kompetens och ett framtida handlingsprogram som kan möta ett samhälle i stark förändring.

Nu gäller det att vårt arbete som nu är inriktat mot vårt tredje stora mål – ”Hur hanterar vi att framtidens omhändertagna får en lika bra start i livet som alla andra barn”. Med vilka hjälpmedel skall vi se till att övergrepp, vanvård och särbehandling blir en fotnot i historien. Till skillnad från de två andra huvudmålen i förbundet, så handlar framtidsperspektivet inte om vår egen privata situation i första hand, utan om alla omhändertagna barns situation i framtiden. Att upprätta ett ”värnmål” som sedan samhället ska ha att förhålla sig till.

Hur förhåller det sig då med Ersättningen och Ersättningsnämnden undrar säkert minst 54 % av våra sympatisörer och ännu fler som följer vårt arbete och där en hel del är medlemmar i riksförbundet och som varit med och arbetat med både upprättelsen och ersättningsfrågan från början.

Låt mig då i klartext förklara att Ersättningsnämndens arbete nu är avslutat. Det finns ingen möjlighet eller mening längre att tala för tomma stolar. De har utfört sitt uppdrag och har gått hem. Det återstår bara en del administrativa uppgifter och en möjlig utvärdering kring uppdraget.
Detta är troligen en förbittrad sanning för alla de som inte fick någon ersättning och som säkert känner att de blev lämnad utanför en gång till. Detta är en smärtsam sanning för alla Samhällets Styvbarn.

Innan jag kommer med en möjlig lösning så låt mig än en gång nämna hur det förhåller sig med hela hanteringen. Innan det förslag som ledde fram till ersättningsfrågan och Ersättningsnämndens bildande, så arbetade vi i riksförbundet på att hela utformningen av ersättning skulle bygga på en differentierad ersättning. Dvs. att man skulle få en ersättning efter hur vanvårdad och till vilken utsatthet man har varit. Det kändes rättvist för oss då och det känns fortfarande som den bästa lösning med facit i hand.
Av någon anledning så bestämde uppdragsgivarna (våra politiker) till den nybildade Ersättningsnämnden, att bara de som varit utsatta för allvarlig vanvård skulle komma ifråga för ersättning. Det innebär att man utarbetade de riktlinjer som Ersättningsnämnden hade att förhålla sig till och följa.

Nu förstår säkert många att den smärta som flertalet vanvårdade genomlidet och alla de effekterna det kan ha inneburit för de flesta i deras liv efter en vanvård – kan i många fall givit en starkare känsla och tydligare signal för denna individ om att man varit utsatt för vanvård – än de direktiv som dikterade frågan om vem som skulle komma ifråga för ersättning.
Men när högsta instans i samhället beslutar genom lagar och förordningar en sak – har både vi och tjänstemännen i Ersättningsnämnden detta att förhålla sig till. Det betyder inte att vi måste gilla detta. Men det betyder att vi med logik och förnuft någonstans måste se en hanterbar acceptans i detta då det är så ett samhälle upprätthåller sina funktioner. Tills nya lagar och direktiv kan komma ifråga..!

Vi fortsätter inte längre i förbundet med ett arbete som leder in på en väg som har en återvändsskylt och som bara slutar i ett träsk. Vi måste gå vidare nu och se en konstruktiv lösning på vad vi bäst kan göra med denna fråga som inte har blivit avslutad för många ännu.

Vi har beslutat att se över ett tidigare förslag som vi nu skall bearbeta och utforma till ett nytt förslag som mer kan tjäna frågan i fortsättningen. Ett förslag som innebär i korthet att man på något sätt får till stånd att även de som inte fick en ersättning tidigare, borde komma ifråga för en sådan om än till en annan ersättningsnivå. Solidariskt bör en sådan sak också beröra alla de som stod utanför hanteringen  tidigare och som hade sitt ärende efter 1980.
Vi hoppas att detta skall vara en framkomlig väg och en rimlig lösning för hela frågan. Jag hoppas också att de flesta sluter upp och medverkar i föreningsarbetet för denna fråga på bästa sätt. Mer om saken kan Ni sedan följa på vår hemsida och våra sociala medier.

/Robert Wahlström
f.d. förbundsordförande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *