Mötesplats Skara

Skaragänget3_LL

Jag hade det stora nöjet att bli inbjuden till Skaragruppen i helgen den 27 september. Att komma till Skara är också lite speciellt för mig då jag har lite rötter i från denna byggd. Min farfars far råkade vara född i Skara. Nu träffade jag ett underbart gäng med Lars Lundberg i spetsen och vi träffades i den möteslokal man har tillgång till här via en idrottsklubb med mycket gamla anor. Lars visade mig runt innan mötet och jag fick lite idrottshistoria från Skaraborg på kuppen. Det blev också ett möte med lite extra fin inramning, då en av medlemmarna bjöd hela gänget på smörgåstårta, något vi alla sänder henne ett varmt tack för.

Lars och hela gänget hade ställt samman en del frågor till mig som de ville ha ett litet djupare perspektiv på. Tyngdpunkten låg på upprättelse- och ersättningsfrågorna, vilket är de mest aktuella i vårt pågående arbete. Vi kunde nu dels titta på principiella svar på frågorna, men också fördjupa oss lite mer på dessa under samtalets gång. En tung fråga handlade om anledningarna till Ersättningsnämndens avslagsbeslut. Här kunde vi gå igenom allt det som villkorats genom rådande lagstiftning och efter politikernas beslut. Vi tog också upp anledningarna till avslagen och de felaktiga rykten som finns i omlopp i denna fråga.

Skaragänget_LL

Vi gick igenom hur nämnden arbetar och frågan om varför vi inte har kunnat påverkat på något sätt ersättningsnämndens riktlinjer. Tanken om att det skulle finnas pengar kvar efter ansökningstidens utgång, passade vi också på att utreda. Likaså om förbundet gör en uppföljning på Ersättningsnämndens arbete.

Med framtidsperspektivet pratade vi om ”80-gränsen” och som vi skall jobba vidare med. Det handlar om att alla som vanvårdats efter 1980 och att dessa skall kunna ansöka om ekonomisk upprättelse. Denna och kanske någon annan fråga är en del av det arbete vi har framför oss i föreningarna. Skaragänget undrade också hur och om man skulle uppmärksamma Upprättelsedagen den 21:a november. Man kommer att göra detta bl.a. i Stockholm. Mitt råd är att man mycket väl kan göra detta bland alla våra medlemmar runt om i landet. Det betyder inte att man behöver dra igång ett storstilat program för detta. Man kan samlas några stycken, tända ett ljus, läsa en dikt, hålla en tyst minut för alla de som blev vanvårdade och som inte längre finns tillsammans med oss. Här är möjligheterna många. Se gärna till att det uppmärksammas om möjligt. Vårt arbete är viktigare än någonsin och vi finns i verkligheten för de flertalet ovetande, om vi samtidigt syns.

En av frågorna som vi också tog upp handlar om medlemmar som har fått avslag på sin ansökan – och hur dessa mår?! Vi är många runt om i landet som vet hur de mår om de har kontaktat oss. Det finns givetvis blandade känslor bland de som fått avslag. Värst är det för de som utsatts för övergrepp, men där detta skett utanför vården eller där man varit privatplacerad. Alltså där villkoren för ersättning inte är uppfyllt. Hur viktigt är det inte för oss som den stödjande förening vi är, att vi finns där för dessa medlemmar lite extra mycket just nu.

Jag tackar Skaragänget för ett givande och trevligt möte och det jag kunde ta med mig att fundera vidare på.

/Robert

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *