Den där offerkänslan igen..

Vanvårdad_02_LL

När hösten nu rullar in med sin färgprakt, vill man först och främst gratulera lokalavdelningen i Göteborg som verkligen har jobbat på med att bjuda på spännande aktiviteter. Det är utställningar, teater och annat som Ni kan läsa mer om i vårt informationsblad.

Under hösten har också vår organisationssekreterare Sandra Karlsson gått vidare till nya yrkesutmaningar. Hon har varit en kär medarbetare som har utfört mycket av kansliarbetet med svung och skärpa. Vi kan bara lyckönska de som får jobba med henne framöver. Vi är redan igång med att fundera på hur vi skall ersätta henne med det viktiga kansliarbetet i tankarna.

Själv har jag under året haft den stora glädjen att besöka en del av våra lokalföreningar i vårt avlånga land. Ingen nämnd och ingen glömd. Jag får passa på att här tacka för det trevliga mottagandet jag fick och de många tankar vi hann utväxla vid dessa tillfällen.

Jag och en del andra i organisationen, har bistått många i deras ansökan om ersättning för vanvård.  Vi blir givetvis lika glada som sorgsna när man ringer och talar om att man fått sin ersättning eller fått avslag på denna. Vi kan inte nog understryka hur bra det kan vara att fortsätta den viktiga kontakten i vår förening oavsett utgången på sin ansökan. Vi behöver inte heller anstränga oss nämnvärt för att upptäcka nya övergrepp och otillbörligheter mot barn sker i hela landet. Pressen är full av exempel. Bara detta borde göra att vi skärper, spetsar och synliggör våra argument i den allmänna debatten.

Som ordförande så är det min plikt att också ta upp sådana frågor som inte alltid känns särskilt bra eller är rent av olustigt. Jag vill denna gång lyfta upp en sådan sak som handlar om ”Offerkänslor”. Är vi fortfarande benägna att se oss själva som offer från vår barndom? Låter vi vår offerkänsla leda oss till att sjunka in i passivitet och låta andra göra sådant som man kanske själv måste vara delaktig i?! Jag tycker allvarligt talat att det tycks finnas en sådan dominerande offerkänsla som dröjer kvar i vår medlemskår. Jag tror att denna känsla både finns och utgör ett hinder i vår verksamhet. Det är ingen känsla som man skall underskatta, vilket jag själv upplever ibland. Ni vet när det kommer över en särskild känsla, en osäkerhet eller dålig fokus  på vad man skall göra härnäst. Själv vill jag bara krypa in i en garderob vid sådana tillfällen. För min del brukar ett samtal med mitt egenvärde hjälpa till för att komma tillbaka.  Tänker man efter hur farligt allting är, så finns det inget som riktigt skrämmer en längre.. Ja, bekymmersfritt blir nog aldrig tillvaron. Höstfärgerna har inte varit lika intensiva för mig denna hösten av den enkla anledningen att jag fått grå starr på båda ögonen och som är något som verkligen har kommit fort. Nu för tiden är detta ingen stor sak, utan jag får ta resten av denna månaden för att genomgå några enkla  ingrepp med efterföljande läkning.

Jag har också lagt märke till att det finns föreningsverksamheter som har fått hyggliga bidrag av sin kommun som stöd för sin verksamhet. I bland i miljonklassen.  När jag tittar på vår förenings storlek, syfte och de samhällsviktiga frågor vi har på vår agenda, så blir jag bedrövad över de smulor vi kan finna på vårt bord som stöd åt detta vårt viktiga arbete. Nu är det väl så att manna från himmeln ytters sällan kommer nerdimpande bara för att vi önskar det. Är det åter igen denna ”offerkänsla” som gör att vi inte är mer aktiva att söka kontakter och stöd för vår sak där det finns en möjlighet?

Jag uppmanar nu alla våra lokalföreningar att ta upp denna frågan på dagordningen! Varför har vi inget stöd, eller bara får ett obefintligt sådant till vår viktiga verksamhet?  Glöm inte att detta inte skall bli en fråga för en styrelse bara. Detta är en fråga där vi behöver allas medverkan och den fulla styrkan i vår gemenskap. Har jag fel i mina påstående så slå mig en signal. Har jag rätt så ring Er kommuns resursnämnd och begär ett sammanträffande.

I övrigt så önskar jag alla medlemmar en fortsatt trevlig höst och nära förestående vinter. Glöm inte att den 31:a december är sista ansökningsdagen till ersättning. Men det är inte sista dagen för vårt arbete med dessa frågor. Glöm inte att vi fortfarande måste glida vidare i vanvårds- och familjeomhändertagningsfrågorna. Har vi vallat rätt vi ”Styvbarn” för att få ett bra glid i uppförsbackarna?

/Ordf.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *