Kortsiktigt tänkande inom viktiga områden förödande

Har i dagarna läst två debattartiklar som tillsammans och var för sig visar på oroväckande fakta.

I debattartikel i Dagens Samhälle (151109) menar Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR och Martin Börjeson, docent i socialt arbete, ordförande FORSA, Förbundet för forskning i socialt arbete, att forskning om socialt arbete nästan helt saknas i regeringens forskningspolitik.

Enligt artikelförfattarna har denna forskning  undan för undan osynliggjorts i regeringens forskningspolitik. Medan man i propositionen för perioden 2005-2008 behandlade forskning om välfärd och sociala frågor under egen rubrik krympte avsnittet till hälften i propositionen för perioden 2009-2012. I den senaste, som överlämnades till riksdagen oktober 2012, utvecklas inte området ”socialt arbete” med en enda mening.

Varför undrar man då. Vad får det för konsekvenser i framtiden? Sådan försummelse brukar leda till att man alltför sent upptäcker brister som behöver åtgärdas. När det gäller socialt arbete vet vi att det ofta är barn och unga som får betala det högsta priset i slutändan.

Det sociala området står nu inför stora utmaningar. Förändringar på arbetsmarknaden, i socialförsäkringssystemet, i den sociala bostadspolitiken, och därtill de ökande flyktingströmmarna ställer höga krav på en socialtjänst som redan befinner sig i kris.

Vi läser ständigt om personalflykten från socialtjänsten. En hög omsättning av personal gör det svårt att arbeta med långsiktiga projekt där det krävs erfarenhet och kontinuitet.

Att inte satsa på och forska inom ett så viktigt område känns oroväckande dumt. Visst pågår arbete med att se över och förhoppningsvis förbättra socialtjänstens villkor men situationen är akut. På sikt kommer vi att se ännu större konsekvenser av att försumma detta viktiga arbete.

Den andra artikeln i SvD (151107) är skriven av tre psykoterapeuter som varnar för att regeringens rehabiliteringsgaranti fokuserar på en alldeles för ensidig behandlingsmetod inom psykiatrin. Samma sak konstaterar Riksrevisionen i sin slutrapport: ”Rehabiliteringsgarantin fungerar inte – tänk om eller lägg ner.”

Enligt rapporten och artikelförfattarna har man gynnat KBT (kognitiv beteendeterapi), på bekostnad av andra behandlingsmetoder. Artikelförfattarna menar att KBT är en begränsad form av terapi som behöver kompletteras med andra behandlingsformer. Dessutom är det oroande att ingen utvärdering eller uppföljning ingår i rehabiliteringsgarantin. Under samma tid som experimentet med rehabiliteringsgarantin har ägt rum har den psykiska ohälsan i Sverige ökat, snarare än minskat. Några siffror som presenteras i artikeln:

”Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. Nästan en av fyra mellan 16 och 18 år lider av psykiska besvär. Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och för huvuddelen av ökningen av desamma. OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för Sverige till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbets­insatser och utgifter för vård och omsorg.
Till detta kan läggas att Sveriges konsumtion av antidepres­siva läkemedel, enligt OECD, är en av världens högsta (cirka 60 procent mer än i Tyskland och 40 procent mer än i Norge), med en kraftig ­ökning bland barn och ungdomar”.

I artikeln berättas att i  t ex Finland, Norge och Tyskland använder man andra modeller för psykoterapi. Där utgår man från patientens behov och problematik när man väljer terapimetod. Ganska självklart kan tyckas, olika sorters problem kräver olika sorters behandling.

I Finland innebär denna modell att 30 procent av patien­terna har återgått i arbete efter behandling.

Sveriges siffror är starkt oroande. Och det finns anledning att anta att samhällsplacerade barn och unga utgör en stor andel av unga människor med psykisk ohälsa.

Både långsiktig forskning och akut behandling är viktig för att inte ännu fler barn och unga ska känna sig svikna av vuxenvärlden och samhället i allmänhet. Inte minst för de samhällsplacerade barnen är det av yttersta vikt att behandling och uppföljning är individanpassad och går rätt till. Vanvård har vi haft nog av. Vi har inte råd att låta våra barn och unga fara illa längre.

Caroline Bexius

Läs artiklarna:

Dagens Samhälle

Svenska Dagbladet

En kommentar till “Kortsiktigt tänkande inom viktiga områden förödande

  1. Såg inslaget på Aktuellt och känner igen dagens Sverige, en oförmåga eller ovilja från de som har makt att erkänna en annan människas smärta. Vad arg jag blir! Skulle önska att ni som varit med om det här går med i Skiftet, en demokratisk organisation där många är anslutna och där det är lätt att starta namninsamling för en bättre upprättelse, ni kan få många bakom er. Önskar er all lycka på vägen!

Stängt för kommentarer