Vad visar besluten från Ersättningsnämnden? Del 4

(Forts. från Del 3.)

Skäl för avslag

Som jag skrev ovan så ska fyra kriterier vara uppfyllda för att man ska få ersättning enligt ersättningslagen:

  • Den sökande ska ha varit omhändertagen någon gång mellan 1920 och 1980.
  • Den sökande ska ha varit utsatt för övergrepp eller försummelser av allvarlig art.
  • Övergreppen eller försummelserna ska ha samband med den sociala barnavården.
  • Den sökande ska ha varit omhändertagen med stöd av de barnavårdslagar som gällde.

Om något av dessa kriterier inte är uppfyllt, så kan inte Ersättningsnämnden bevilja ansökan.

När Ersättningsnämnden avslår en ansökan, så är det inte så enkelt som att en sökande får avslag av ett enda skäl, t.ex. att vanvården inte varit av allvarlig art. Ofta är det flera skäl som framträder i besluten.

  • Det kan vara så att den sökande under en eller flera av sina placeringar inte varit omhändertagen enligt någon av barnavårdslagarna. Vanvård vid dessa placeringar (t.ex. privatplacering) ger då inte ersättning.
  • Det kan vara så att en del av den vanvård den sökande berättat om har skett utan samband med vården (det gäller t.ex. omhändertagandebeslut, eller att vårdnadshavaren inte känt till eller kunnat förhindra vanvården, eller att vanvården skett inom sjukvården).
  • Det kan vara så att vanvården skett delvis efter 1980. Ibland har den sökande fått ersättning, om vanvården varit av allvarlig art före 1980. Ibland har den sökande fått avslag, om den allvarliga vanvården ägde rum efter 1980.
  • Slutligen kan det vara så att den sökande har lämnat så vaga uppgifter att Ersättningsnämnden inte kan fatta beslut. Det finns fall där den sökande inte minns något, eller att det är vaga minnesbilder som den sökande blivit medveten om i vuxenlivet. I några fall har den sökande varit för dement för att kunna berätta om vanvården. (Under de tre undersökta perioderna 2013-2015 har jag bara funnit ett fall där en sökande fått ersättning trots att den sökande inte minns något. I det fallet finns övergreppen dokumenterade i tingsrättsdom mot förövarna.)

Eftersom den sökande utöver detta kanske berättat om annan vanvård (när han eller hon var omhändertagen) så tillägger nämnden ibland, att vad den sökande i övrigt berättar inte utgör övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Det huvudsakliga skälet för avslag är i de flesta sådana fall att den sökande inte var omhändertagen vid tiden för den huvudsakliga vanvården, att den huvudsakliga vanvården skett utanför vården, eller huvudsakligen efter 1980, osv.

Utifrån detta har jag delat in avslagen i fem typer:

  • Den sökande har vid övergreppen eller försummelserna inte varit omhändertagen enligt lagen.
  • Vanvården har inte haft samband med vården.
  • Vanvården har delvis skett efter 1980.
  • Den sökande lämnar alltför vaga uppgifter eller minns inte (gruppen ”övrigt”).
  • Den sökande har fått avslag enbart med motiveringen att vanvården inte varit av allvarlig art.

Om någon fått avslag av flera skäl, där ett av skälen är utan samband med vården, delvis efter 1980, eller vaga uppgifter, så har det avslaget förts till någon av dessa grupper. De avslag som enbart motiveras med att det inte var av allvarlig art har förts till gruppen ”enbart ej allvarlig art”. De som fått avslag för att de inte var omhändertagna vid tidpunkten för vanvården (privatplacerade, adopterade, osv.) har förts till gruppen ”ej omhändertagen”.

De som inte kom till muntlig förhandling har vanligen fått avslag för att det som berättas i deras skriftliga ansökningar skedde utan samband med vården, efter 1980, eller har bedömts inte vara av allvarlig art. De avslagen har då förts till de grupperna.

Resultaten för de undersökta perioderna 2013-2015 finns i cirkeldiagrammen nedan.

12_avslag_skäl

Antalet avslag under de undersökta perioderna ökar från 2013 till 2015. 2013 var det 80 avslag under den undersökta perioden, 2014 var det 99 avslag, och 2015 var det 135 avslag. I cirklarna ovan ges den procentuella fördelningen på olika typer av avslag varje period.

De som inte var omhändertagna enligt barnavårdslagarna vid tiden för vanvård mellan 1920 och 1980 utgjorde 2013 7,5 procent (orange tårtbit). Den andelen hade 2015 ökat till 23,7 procent, närmare en fjärdedel av de som fick avslag. Till denna grupp hör bl.a. de som varit privatplacerade, som befunnit sig på sommar- eller feriehem utan att vara omhändertagna, eller som blev omhändertagna efter 1980.

De ansökningar som fått avslag för att vanvården helt eller delvis inte hade samband med vården utgjorde 2013 20 procent (grå tårtbit). Den andelen hade 2015 ökat till 26,7 procent, drygt en fjärdedel av de som fick avslag.

De ansökningar där den sökande omhändertogs före 1980, men som fått avslag för att vanvården delvis ägde rum efter 1980, utgör en liten andel (gul tårtbit). 2013 var det strax under 4 procent, 2015 hade det sjunkit till 2 procent.

Gruppen övriga (djupblå tårtbit) utgörs av de som lämnat vaga uppgifter, saknar egna minnen, osv. Denna grupp utgjorde 6 procent under perioden 2013. 2015 hade den andelen ökat till 11 procent.

Slutligen har vi den grupp som fått avslag enbart med motiveringen att vanvården inte varit av allvarlig art (ljusblå tårtbit). Den gruppen utgjorde 2013 62,5 procent av avslagen. 2015 hade den minskat till 37 procent. Men i absoluta tal var denna grupp lika stor alla de tre undersökta perioderna åren 2013-2015 (50, 48, respektive 50 ansökningar).

Av dessa siffror framgår att den ökande andelen avslag beror på att ansökningarna har förändrats mellan 2013 och 2015. Det är fler ansökningar som får avslag för att den sökande inte varit omhändertagen enligt lagen, eller för att vanvården skett utan samband med barnavården, eller för att ansökningarna är vaga eller den sökande saknar egna minnen av vanvården.

Därför har andelen som får avslag enbart av skälet att vanvården inte varit av allvarlig art minskat. Men som jag skrev nyss: i absoluta tal är denna grupp lika stor alla de tre åren (ca 50 ansökningar under respektive period).

Detta betyder att den uppfattning som ibland sprids i sociala media, att Ersättningsnämnden har blivit strängare i sin bedömning av vad som är allvarlig art, inte kan stämma. Hade nämnden blivit strängare i sin tolkning av allvarlig art, som skulle antalet som fått avslag på denna grund ha ökat. Men det är samma antal 2013 som 2015.

Orsaken till att avslagen ökat sedan 2013 är istället att allt fler ansökningar handlar om perioder då den sökande inte varit omhändertagen enligt lagen, eller där vanvården inte haft samband med vården, eller där den sökande lämnar för vaga uppgifter eller inte minns.

* * *

En större andel av de sökande fick ersättning 2013 än under senare år. Det var vanvårdade som sökte tidigt 2013. Det betyder inte att de som sökt senare skulle vara ”chanslösa”. Genomgången här ovan tyder inte på att Ersättningsnämnden förändrat sin bedömning av ansökningarna. Det är fortfarande vad den sökande berättar som ligger till grund för besluten.

Hittills i år har cirka 500 sökande beviljats ersättning. Sedan starten är det 1.953 som fått ersättning.

 

2015-09-06

Benny Jacobsson

(Tillbaka till Del 1.)

2 kommentarer till “Vad visar besluten från Ersättningsnämnden? Del 4

  1. Mycket bra sammanställning av det statistiska materialet från den. Analysen är också lätt att läsa och hoppas andra forskare kan komplettera med djupintervjuer men det kanske inte går pga sekretess skydd? Bra jobbat och stort tack för arbetsinsatsen.

  2. Mycket bra sammanställning av det statistiska materialet från den. Analysen är också lätt att läsa och hoppas andra forskare kan komplettera med djupintervjuer men det kanske inte går öga sekretess skydd? Bra jobbat och stort tack för arbetsinsatsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *