Vad visar besluten från Ersättningsnämnden? Del 3

(Forts. från Del 2.)

Typ av vanvård

I de fall där Ersättningsnämnden beviljat ersättning, så har det enligt nämnden rört sig om övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Det är förutsättningen för att ersättning beviljas.

Av de som beviljats ersättning under de undersökta perioderna 2013-2015, så rapporterar 85 % om misshandel, 59 % om sexuella övergrepp, 74 % om kränkningar, 46 % om utnyttjande i arbete, 28 % om försummelser, och 26 % om särbehandling. Det sker små förändringar mellan 2013 och 2015, som ses av nedanstående diagram.

7_rapporterad_vanvård

De enda tydliga förändringarna är att rapporterad misshandel har minskat från 90 till 75 procent mellan 2013 och 2015, samtidigt som försummelse har ökat från 15 till 40 procent.

För att rätt förstå dessa siffror, så måste vi hålla i minnet att detta är den vanvård den sökande berättar om och inte nödvändigtvis den som nämnden gett ersättning för. Ibland har sökanden berättat om sexuella övergrepp, men nämnden har inte vägt in detta eftersom övergreppet inte haft samband med vården. Har den sökande även rapporterat om misshandel eller andra grova kränkningar har nämnden i en del fall beviljat ersättning för den vanvården (men alltså inte för det sexuella övergreppet).

Ersättningsnämnden kan bevilja ersättning för det den sökande berättar, men inte nödvändigtvis för allt som finns i ansökan.

 

Muntlig förhandling, stödbevisning och Vanvårdsutredningen

Ansökan om ersättning är skriftlig. Till denna finns det olika slag av stöd. Det är dels den muntliga förhandlingen, dels stödbevisning (t.ex. vittnen eller journalanteckningar), och slutligen intervju med Vanvårdutredningen.

8_stöd_beviljade

Av beviljade ansökningar den undersökta perioden 2013 deltog 83,8 procent i en muntlig förhandling. 2014 och 2015 var det närmare hundra procent. Skillnaden förklaras av att fler ansökningar 2013 hade sådan stödbevisning att muntlig förhandling var obehövlig. Det gällde t.ex. när det fanns tingsrättsdomar eller annan skriftlig dokumentation som bekräftade vanvården. 2014 och 2015 var det väldigt få sådana ansökningar. Detta talar för att de som hade sådan dokumentation ansökte redan i början av 2013.

Stödbevisning kan bestå av skriftliga dokument eller vittnen. Från 2013 till 2015 minskade andelen med sådan stödbevisning från 31,6 procent till 19 procent.

Under den undersökta perioden 2013 hade 29,1 procent av de som beviljades ersättning också intervjuats av Vanvårdsutredningen. 2015 hade den andelen sjunkit till 2,5 procent.

Dessa förändringar talar för att de som sökte tidigt (början av 2013) hade mer av stödbevisning och oftare varit intervjuade av Vanvårdsutredningen.

Hur ser det då ut för dem som fick avslag på sina ansökningar?

9_stöd_avslag

Under de tre undersökta perioderna 2013-2015 så deltog 80 procent i muntlig förhandling. Det innebär att var femte som fått avslag under dessa tre perioder 2013-2015 inte deltog i muntlig förhandling. I en del av dessa fall är det nämnden själv som beslutat att det är ”obehövligt hålla muntlig förhandling”. Det är vanligen fall där den sökande inte varit omhändertagen, eller varit t.ex. adopterad vid tiden för vanvården. I andra fall är den sökande som valt att inte delta i förhandlingen. Det händer att nämnden då i besluten noterar att den sökande inte ville infinna sig till förhandlingen.

Av de som fått avslag och hade stödbevisning, bestod stödbevisningen till 64 procent av vittnen. I övriga fall var det vanligen journalanteckningar. Men det som den sökande och stödbevisningen berättar om har av nämnden bedömts inte vara tillräckligt. I en del fall har det inte haft samband med vården, i andra fall bedömts vara av icke allvarlig art.

Andelen som intervjuats av Vanvårdsutredningen har sjunkit även bland dem som fått avslag, från 18,7 procent till 7,7 procent.

 

Vanvårdsutredningen

Det första året, 2013, var det fler sökande som hade intervjuats av Vanvårdsutredningen. Den andelen har sedan sjunkit:

10_vvu_andel_sökande

Nästan var fjärde sökande under 2013, 24,4 procent, hade varit intervjuad av Vanvårdsutredningen. Denna andel hade 2015 sjunkit till 4,7 procent.

Av dessa har andelen som fått ersättning stadigt minskat:

11_vvu_andel_beviljade

Drygt 70 procent av de sökande som varit intervjuade av Vanvårdsutredningen fick ersättning 2013. Detta sjönk 2015 till 20 procent.

Troligen är det så att de som berättade om den allvarligaste vanvården till Vanvårdsutredningen också sökte tidigt (början av 2013).

En annan slutsats är att en intervju hos Vanvårdsutredningen inte garanterar ersättning. Det kan vara så att vanvården inte haft samband med vården, har skett efter 1980, eller bedömts vara av icke allvarlig art.

(Fortsättning: Del 4.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *