Vad visar besluten från Ersättningsnämnden? Del 2

(Forts. från Del 1.)

Placeringsår

I besluten från Ersättningsnämnden framgår om den sökande vid tidpunkten för vanvården har varit omhändertagen enligt lagen. Det sägs också enligt vilken lag den sökande varit omhändertagen. De två lagar det handlar om är 1924 och 1960 års barnavårdslagar.

Om en sökande varit placerad enligt 1924 års barnavårdslag (eller någon äldre lag i början av 1920-talet), så omhändertogs den personen någon gång fram till 1960. Den som omhändertogs med stöd av 1960 års barnavårdslag omhändertogs efter 1960 (lagen började gälla 1961). Med stöd av dessa uppgifter kan vi säga något om när de sökande var placerade.

En tydlig förändring är att allt fler av dem som fått sina ansökningar behandlade var placerade efter 1960.

3_placeringsår_beviljade

I diagrammet ovan, som baseras på beviljade ansökningar, ser vi att de flesta under den undersökta perioden 2013 var placerade före 1960. Sedan jämnar det ut sig 2014, medan det under 2015 är dubbelt så vanligt att man var omhändertagen efter 1960. Samma tendens ser vi också i de ansökningar som fått avslag:

4_placeringsår_avslag

Andelen som var omhändertagna före 1960 minskar mellan 2013 och 2015, medan andelen som blev omhändertagna efter 1960 ökar.

Slutsatsen av detta måste vara att de äldre tenderade att ansöka först, medan de som var omhändertagna efter 1960 i större utsträckning ansökt senare.

Vi ser också att andelen som inte var placerad vid tidpunkten för vanvården har ökat mellan 2013 och 2015 (från 7,5% till 23,0%). Närmare en fjärdedel av de som fick avslag under de fem undersökta veckorna 2015 hade inte varit omhändertagna enligt barnavårdslagen när de vanvårdades.

Platsen för rapporterad vanvård

Även när det gäller platsen för rapporterad vanvård ser vi förändringar. Diagrammet nedan visar hur rapporterade platser för vanvård förändrats i beviljade ansökningar mellan 2013 och 2015.

5_plats_beviljade

Med institution avses här barnhem, flick- eller pojkhem, skolhem, ungdomsvårdsskola, osv. Cirka en fjärdedel (26,5%) rapporterade övergrepp eller försummelser i både institution och fosterhem. (Därför blir staplarna mer än 100% om man lägger samman dem.)

Medan drygt hälften rapporterade vanvård på institution i beviljade ansökningar 2013, så har det 2015 minskat till en fjärdedel. Samtidigt har andelen som rapporterar vanvård i fosterhem ökat från cirka 80 till drygt 90 procent.

Jag tror att denna förändring delvis hänger ihop med när den sökande var omhändertagen. Som vi sett ovan var det i besluten 2013 en större andel som var placerade före 1960. Fler sökande 2013 var alltså omhändertagna under den period då barnhem var vanligare. I besluten 2015 är det en större andel som var placerad efter 1960, alltså under den period då barnhemmen började avvecklas (omkring 1970).

De ansökningar som fått avslag visar en annorlunda bild:

6_plats_avslag

Drygt hälften av dem som fått avslag 2013-2015 rapporterar vanvård på institution (barnhem, osv.), medan de som rapporterar vanvård i fosterhem sjunker från drygt 70% till drygt 50%.

Andelen som rapporterar vanvård på institution (barnhem, etc.) är alltså större bland dem som fått avslag. Att de ändå har fått avslag beror på att den vanvård de berättat om enligt Ersättningsnämnden inte når upp till ”allvarlig art” i lagens mening. Det är inte ovanligt att det handlar om en enstaka örfil, eller att den sökande känt sig övergiven eller varit rädd. Det är också ganska vanligt (drygt 28 procent av de som rapporterat vanvård på institution) att det delvis handlat om övergrepp eller försummelser som bedömts ligga utanför vården (t.ex. övergrepp utanför institutionen som personal inte känt till eller kunnat hindra, eller barnavårdsnämndens beslut att placera på institution). För den sökande kan denna vanvård kännas svår och tung, men nämnden kan inte ge ersättning om inte vanvården haft samband med vården på det sätt som lagen menar.

(Fortsättning: Del 3.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *