Ersättningsprocessen i siffror 2

(Fortsättning.)

Ålder på de sökande

Av alla som sökt ersättning (5.285) är 1.629 födda på 1950-talet, 1.447 på 1940-talet och 1.217 på 1960-talet. (I dessa siffror ingår de som sökt en andra gång, men det förändrar knappast proportionen mellan de olika decennierna.)

diagram_4_20150622

Mer än 80 procent av de sökande är födda på 40-, 50- eller 60-talet. Det är inte förvånande. Dels har många från 20- och 30-talet avlidit innan möjligheten att söka fanns. Dels sattes gränsen för möjligheten att söka ersättning vid 1980. Det innebär att färre från 70-talet kunnat söka ersättning.

Det kan också vara så att den allvarliga vanvården minskade från 70- och 80-talet. Det var då som utbyggnaden av sociala skyddsnät tog fart (t.ex. dagis för alla, så ensamstående kunde ta hand om sina barn), och det var då som barnhemmen stängdes, och det var då som förbudet mot barnaga infördes.

Vanvårdsutredningen, som arbetade 2006-2011, intervjuade 866 tidigare barnhems- och fosterhemsbarn. Utredningen hade ingen gräns vid 1980, så även vanvårdade från senare decennier kunde höra av sig till utredningen.

I Vanvårdsutredningen redovisas när de intervjuade var födda. Fördelningen på födelsedecennium för de som intervjuades kan jämföras med de som sökt ersättning. För att det ska bli jämförbart redovisas resultatet i procent inom varje grupp:

diagram_5_20150622

Staplarna följer varandra tämligen väl.

I såväl Vanvårdsutredningen som bland de sökande minskade den andel som var född på 60-talet, och särskilt på 70- och 80-talen. Det kan tyda på att vanvården faktiskt har minskat från 1970-talet.

Vi vet dock inte säkert att vanvården minskade. Det skulle behövas forskning på det. Men även om den minskade så har den inte upphört. Det förekommer vanvård än idag, och vi vet ungefär hur vanligt det är.

Upprättelseutredningen sände 2010 ut en enkät till landets socialtjänster och bad dem redogöra för om de kände till övergrepp eller annan vanvård mot barn och unga i samhällsvård åren 2008–2009. Svaren visade att socialtjänsterna kände till 144 barn och unga som misstänktes ha varit utsatta för övergrepp och 119 som misstänktes ha varit utsatta för annan vanvård. Det utgör 246 barn och unga, närmare en procent av antalet samhällsplacerade barn och unga dessa år. (Barnen som samhällets svek. SOU 2011:9, s. 221ff.)

Det finns säkert ett mörkertal här. Men även om mörkertalet är det dubbla mot de kända fallen, så är det ändå under siffrorna för mitten av 50-talet.

Könsfördelning för de sökande

Könsfördelningen för sökande, och för beslut, bifall och avslag den 31 januari, såg ut som i diagrammet nedan.

diagram_6_20150622

Fler kvinnor än män har sökt ersättning. Det behöver inte betyda att fler kvinnor än män vanvårdades. Skillnaden kan ha andra orsaker. Män har kortare livslängd, de dör tidigare. I alla åldersgrupper över 65 år finns det fler kvinnor. Det talar för att andelen kvinnor bland de sökande bör vara större än andelen män.

Män kan också av olika skäl ha varit mindre benägna att söka ersättning. Bland några män finns en inställning om att ”lite stryk får man tåla”. Hos andra finns inställningen att ”jag behöver inte de pengarna”. (Jag har mött båda inställningarna.) Dessa faktorer kan förklara varför det är färre män än kvinnor som sökt ersättning.

Eftersom fler kvinnor sökt ersättning, så har också fler kvinnor fått beslut. Kvinnor har också fler avslag, medan män har fler bifall till ansökan (men siffrorna är små: den sista januari hade 733 kvinnor och 744 män fått ersättning).

Sedan den sista januari har ytterligare ansökningar behandlats, och drygt tusen återstår ännu. Det var också många som lämnade in sin ansökan sista veckorna, och hur könsfördelningen ser ut bland dem vet vi inte. Men det troliga är att den fördelning mellan könen som finns i diagrammet kommer att hålla i sig.

(Fortsättning i morgon.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *