Ordförandebloggen

I veckan var jag inbjuden till Socialtjänstforum 2013, som hölls i Göteborg. På Socialtjänstforum träffas forskare och ansvariga inom socialtjänsten för att under två dagar gemensamt diskutera något ämne. I år var det 86 deltagare, en tredjedel forskare och en dryg tredjedel från socialtjänst, och resten politiker och speciellt inbjudna. Moderator var John Chrispinsson.

Temat för året forum var ”Hemmet i samhällets tjänst”. Det förelästes och diskuterades om bostadsfrågan, om hemmets idéhistoria, men mycket också om fosterhem/familjehem i samhällets tjänst. Jag ska i en senare bloggartikel ta upp en del av det som kom fram under Socialtjänstdagarna.

Socialtjänstforum är också ett tillfälle att knyta kontakter till nytta för vårt fortsatta arbete. Det blev många samtal under forumets pauser för kaffe, lunch och middag.

Jag var inbjuden som riksförbundets ordförande för att tillsammans med Göran Johansson, som ledde Vanvårdsutredningen, och Gethel Jadbäck från Limhamn-Bunkeflo stadsdelsförvaltning i Malmö, diskutera ”Hur kunde det hända och hur ser vi till att det inte händer igen?” Vi fick 12 minuter till var sitt inledningsanförande och därefter kunde vi diskutera och svara på frågor från deltagarna i forumet.

Göran Johansson talade om Vanvårdsutredningen och visade bildsekvenser från filmen ”Stulen barndom” och från talmannens ursäkt under upprättelseceremonin. Det gjorde ett djupt intryck; det var knäpptyst i salen när filmvisningen var slut. Gethel Jadbäck talade mycket intressant om arbetet i Malmö för att förhindra ny vanvård och ge de placerade barnen en god start i livet. Själv utgick jag från vårt tema, ”Hur kunde det hända och hur ser vi till att det inte händer igen?” och framförde synpunkter på det. Här nedanför återger jag mitt inledningsanförande.

Från vänster: Göran Johansson, Gethel Jadbäck, Benny Jacobsson. (Foto: Jim Frisk.)

 

Hur kunde vanvården få hända? Hur ser vi till att vanvården inte upprepas?

Dessa frågor har vi ofta ställt oss i Samhällets Styvbarn. De kommer upp i en eller annan form på varje möte eller medlemsträff vi har.

Det korta svaret på dessa frågor är enkelt: Hur kunde vanvården få hända? Man lyssnade inte på barnen! Hur ser vi till att det inte händer igen? Lyssna på barnen!

…. Men det finns också längre svar!

Vanvårdsutredningen konstaterade att det fanns bestämmelser till skydd för omhändertagna barn, bestämmelser om tillsyn osv. Det var bara det att de inte följdes.

Ett första längre svar är därför självklart: För att se till att det inte händer igen, så måste vi se till att de skärpta bestämmelser som finns för vård, skydd och stöd åt omhändertagna barn verkligen tillämpas. Det ska inte vara möjligt för en kommun eller annan instans att av ekonomiska eller andra skäl välja bort skyddet för de omhändertagna barnen. Det får inte vara frivilligt att skydda barnen. Det måste vara prio 1 för socialtjänsten. Inget är viktigare!

Eftersom jag inte bara är ett samhällets styvbarn utan även historiker så har jag funderat mycket på varför barn kunde vanvårdas så som skedde under 1900-talet. Det som slår mig är att även om vi vet en del, inte minst genom de vittnesmål som lämnades till Vanvårdsutredningen, så är de grundläggande frågorna egentligen obesvarade.

Vi känner till riskmiljöer, som pekats ut av Vanvårdsutredningen. Men vi vet inte med säkerhet varför så många barn i Sverige, i Norge, på Irland, och i andra länder, utsattes för grova övergrepp och försummelser som de nu kan få ersättning för. Eftersom det inte bara handlar om Sverige utan även andra länder, och eftersom det sträcker sig över hela 1900-talet, så kan det inte bara ha handlat om enskilda förövare och enskilda situationer. Det måste funnits strukturella orsaker som gått över landgränserna, men även strukturella orsaker som är hänförbara till situationen i respektive land. På Irland är det t.ex. uppenbart att systemet med Industrial Schools alstrade övergrepp och försummelser.

Här behövs det mer forskning för att kunna ge svar på de grundläggande frågorna, och ge stöd åt skyddande åtgärder i framtiden. Samhällets Styvbarn krävde att sådan forskning skulle ingå som en del i upprättelsen, men fick inte gehör för det.

Vilka strukturella orsaker kan det då ha funnits, om vi ser till fr.a. Sverige? Jag vill föreslå några orsaker, som närmast har karaktären av hypoteser som behöver testas av forskningen:

1. Synen på barnen. Det fanns en föreställning om att barn inte var fullvärdiga människor. De tillhörde någon annan, som bestämde för dem. De var inga egna subjekt, med egna röster. Man behövde därför inte lyssna på barnen. Jag tror att just synen på barn spelat en roll i all vanvård av barn i Europa. Vi har nu en annan syn på barn, och inte minst Barnkonventionen har spelat en viktig roll för en attitydförändring här.
2. Samhällsförändring: I det gamla jordbrukssverige utnyttjades pigor och drängar hårt i arbete, och utsattes också för övergrepp – man slog drängar och tog sig ”friheter” med pigor. Med industrialiseringen flyttade unga på landsbygden in till städerna, medan andra emigrerade. Samtidigt började man placera omhändertagna barn på landsbygden. Alla de vittnesmål som finns om tvångsarbete för omhändertagna barn, gör att frågan måste ställas: I vilken utsträckning kom de omhändertagna barnen att ersätta drängar och pigor på landsbygden?
3. Socialarbetarnas professionalisering: I mitten av 1900-talet växte det fram stora barnhemskomplex, som Nyboda i Stockholm eller Vidkärr här i Göteborg. Detta skedde samtidigt som socialarbetaryrket professionaliserades. I de diskussioner som fördes bland socionomer runt 1950, så fanns en stark strömning för att professionaliseringen av yrket skulle innebära att socialarbetarna inte skulle engagera sig känslomässigt i barnen. Att engagera sig känslomässigt i de omhändertagna barnen sågs som något som hörde det gamla och amatörmässiga till. Att ta hand om barn fick inte vara ett kall, hette det. Socialarbetarnas nya självbild kan ha haft betydelse för det som väldigt många vanvårdade vittnar om: bristen på kramar, bristen på knän att sitta i, bristen på kärlek.
4. Samhällets aningslöshet. De flesta människor älskar barn, vill skydda, och ta väl hand om barn. Vi har därför en tendens att tro att de institutioner som tar hand om barn befolkas av människor som vill barnen väl. Men hälften av dem som intervjuades av Vanvårdsutredningen hade utsatts för sexuella övergrepp, inte sällan av vårdpersonal och fosterföräldrar. När Patrik Sjöberg avslöjade hur han utnyttjades som ung idrottare, så förvånades väldigt många: Men så kan det väl inte gå till inom idrotten? Jo, så kunde det gå till, och så kan det gå till överallt där barn finns. Där barn finns, dit söker sig pedofiler. Det är dags för samhället att inse detta och skydda barn i alla miljöer.

Vad kan vi göra för att det inte ska hända igen?

Jag har redan antytt några saker: Lyssna på barnen. Tillämpa de bestämmelser som finns. Och sluta vara aningslösa.

Till detta vill jag tillägga ytterligare några saker:

Det placerade barnets vilja ska efterfrågas och dokumenteras. Det är barnen som är subjekten i den sociala barnavården, inte socialarbetarna; barnens röster måste få höras.

Det är dags att börja tillämpa oanmälda tillsynsbesök i familjehem och HVB-hem.

Varje omhändertaget barn ska ha en egen socialsekreterare, som bevakar barnets intressen.

Ge familjehemmen utbildning och bättre villkor, även ekonomiskt. Det är bedrövligt att familjehemsföräldrar inte får pension för sitt arbete.

Blivande socialarbetare bör under sin utbildning få möta nuvarande och tidigare omhändertagna och ta del av deras berättelser. Det bör vara en del av socialarbetarnas vidareutbildning och ses som kompetenshöjande. Detta bör också gälla för socialnämndernas ledamöter, familjehem och personal vid HVB-hem. Det är barnen som är experterna. Lyssna till dem!

Kommunernas socialtjänster måste kunna bötfällas om de brister i skydd och vård för barnen. (Böter för kommuner som inte agerar vid mobbning i skolor, har fått kommunerna att skärpa sig.)

Ett omhändertaget barn ska inte ha det sämre än andra barn. Ett omhändertaget barn ska ges minst lika bra materiella villkor som andra barn, lika bra utbildningsmöjligheter och andra förutsättningar för att senare hantera vuxenlivet.

Slutligen, ett konkret tips som inte kostar så mycket: Ge varje placerat barn en mobiltelefon med betalt abonnemang och ett telefonnummer att ringa!

Tänk om vi hade haft det på 50-60-70-talen! Tänk om vi haft möjlighet att ringa och be om hjälp, eller bara ringa och tala med någon! Dagens omhändertagna barn måste ha den möjligheten.

Tack!

(Benny Jacobsson. Föredrag. Göteborg 2013-04-23)

Till igår hade Ersättningsnämnden fått in 2514 ansökningar. 87 beslut har tagits. 66 personer (76%) har beviljats ersättning, medan 21 personer (24%) har fått avslag. Ersättningsnämnden tar beslut om ca 20 ansökningar i veckan. De första besluten togs på grundval av endast skriftliga ansökningar, eftersom det enligt nämnden var väldigt tydligt att allvarlig vanvård förekommit i de fallen. De allra flesta besluten har sedan tagits efter muntliga förhandlingar.

Det har nu fattats så många beslut att vi snart kommer att kunna se hur Ersättningsnämnden gör sina bedömningar. Riksförbundet kommer att göra en analys av de avidentifierade besluten, för att se hur de stämmer överens med lagen om ersättning. Vi återkommer med våra synpunkter när vi analyserat besluten.

Samhällets Styvbarn följer noga Ersättningsnämndens arbete och kommer regelbundet att informera om det på hemsidan.

2013-04-20 Benny Jacobsson

Ersättningsnämnden har nu hållit sitt första sammanträde för att fatta beslut om ersättning för allvarlig vanvård.

Vid sammanträdet behandlades 16 ansökningar, och 15 personer fick sina ansökningar beviljade. I ett pressmeddelande idag säger nämndens ordförande Göran Ewerlöf:

– I dessa fall har det funnits dokumentation i arkiv och detaljerade berättelser från sökanden om att de utsatts för allvarliga former av övergrepp eller försummelser. Det kan till exempel handla om upprepade sexuella övergrepp eller kontinuerlig misshandel i samband med vistelsen i barnhemmet eller i fosterhemmet

En person har fått avslag på ansökan, eftersom övergreppen eller försummelserna i det fallet inträffade efter den 31 december 1980.

Göran Ewerlöf betonar i pressmeddelandet att det endast är övergrepp eller försummelser av allvarlig art som kan ge ersättning:

– Det innebär att vissa sökande inte kommer att få någon ersättning, trots att de kanske utsatts för övergrepp eller försummelser när de varit omhändertagna i samhällsvård. Alla former av övergrepp och försummelser mot barn är givetvis oacceptabla. Men lagen är väldigt tydlig med att ersättningen endast ska ges till de personer som utsatts för de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser.

Jag har idag pratat med Ersättningsnämndens kanslichef Gunilla Malmborg. När jag ringde upp satt hon just och läste Samhällets Styvbarns hemsida och hon tyckte vår information där var tillförlitlig.

De ansökningar som nu beviljats har varit relativt enkla, säger Gunilla Malmborg. Det har i flera fall funnits skriftligt material som stöder ansökan. Några av de sökande har också fått sin ansökan behandlad med förtur, som också rapporterats i pressen.

Tills idag, fredag 22 mars, har 2.255 ansökningar inkommit till nämnden. Nämnden har anställt ytterligare handläggare. Likaså en reseadministratör, som tar hand om bokningar av resor och eventuella hotell för dem som ska komma till muntlig förhandling.

Handläggningen (utredningen) av inkomna ansökningar pågår i turordning. Nämnden upplever inte att det är några problem att få in handlingar från arkiven. Nämnden begär inte in alla handlingar. Den viktigaste handlingen är beslutet eller besluten om omhändertagande.

Vilka andra handlingar som begärs in varierar från fall till fall. Nämnden begär inte in andra handlingar om det är onödigt, t.ex. i de fall den sökandens berättelse om allvarlig vanvård är trovärdig. I de flesta fall kommer man ändå inte att hitta någon anteckning om vanvård i handlingarna. Men är det ”diffusa” fall eller tveksamma fall, så letar nämnden mer i arkivhandlingarna.

Efter att en ansökan har utretts, så inbjuds den sökande till en muntlig förhandling. De första muntliga förhandlingarna börjar den 2 april. Under april-maj kommer nämnden att inleda med 4 muntliga förhandlingar om dagen. Därefter, i juni och från augusti räknar man med 8 muntliga förhandlingar om dagen. Det kommer också att finnas ansökningar som kan avgöras utan muntliga förhandlingar. Det innebär att det blir 20 beslut eller fler per vecka de första två månaderna, och därefter 40-50 beslut i veckan.

De muntliga förhandlingarna sker hos nämnden på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Men i vissa fall där den sökande inte kan resa till Stockholm, så kommer nämnden att resa ut i landet för muntliga förhandlingar.

Nämndens beslut kommer att skickas med brev till den sökande. De som får ansökan beviljad kommer då att få en blankett för att uppge kontonummer där ersättningen ska insättas. När denna blankett kommer tillbaka till nämnden så utbetalas ersättningen.

Information om att nämnden finns och att man kan söka ersättning har skickat med tusentals mail till olika samhällsinstanser och organisationer. Två gånger har nämnden annonserat i gratistidningen Metro. Den stora annonskampanjen, som bl.a. innefattar annonsering i alla landsortstidningar, kommer senare i vår.

Nämnden har just tryckt upp sin informationsbroschyr på Lättläst. Broschyrer kommer också på andra språk än svenska. Man undersöker hur man ska nå syn- eller hörselskadade.

Nu är alltså ersättningsprocessen igång. Vi kan nog alla enas om att det är positivt. Det tog sin tid, men nu börjar besluten och ersättningarna komma. Samhällets Styvbarn ska bevaka hur processen utvecklas, och vi återkommer med mer information efter hand.

Benny Jacobsson 2013-03-22

Idag var jag på Ersättningsnämnden och träffade nämndens ordförande Göran Ewerlöf och kanslichefen Gunilla Malmborg. Nämnden håller till i ett helt våningsplan hos Kammarkollegiet på Birgar Jarlsgatan i Stockholm. Det är Kammarkollegiet som tillhandahåller en del marktjänst åt Ersättningsnämnden, så det är en praktisk lösning.

Jag blev visad runt i lokalerna, som är ljusa och belägna högt upp i huset. Det finns gott om arbetsrum och sammanträdesrum. Jag fick också se de två rum där nämndens beslutsavdelningar ska hålla sina överläggningar och där de muntliga förhandlingarna ska ske.

Vi hade ett drygt timslångt samtal om Ersättningsnämndens arbete och om de förväntningar som finns på nämnden. Det blev också tillfälle att presentera riksförbundets arbete. Jag ska här redogöra för vad som kom fram från nämndens sida.

*  *  *

Det har hittills kommit 1400 samtal till nämnden, de flesta med beställningar av blanketter, men sedan också frågor om hur man fyller i blanketten. Det har inkommit 900 ansökningar och takten är nu 60-70 om dagen. Drygt 800 bekräftelser på mottagna ansökningar har skickats ut. På bekräftelserna finns namnet på den handläggare som kommer att utreda ansökan. I dagsläget finns 9 handläggare, men ytterligare kommer att anställas tills det blir 17 stycken.

Nämnden gör samma bedömning som Håkan Ceder, som hade ansvaret för förberedandet av nämnden, att varje handläggare när allt börjat flyta ordentligt kommer att kunna avsluta tre ansökningar i veckan.

En arkivarie är anställd på nämnden för att hämta in de arkivhandlingar som nämnden behöver för att bedöma ansökan. I nästa vecka kommer man att börja beställa arkivhandlingar. I princip alla sökande har givit nämnden tillstånd att hämta in arkivhandlingar.

Omkring 15.000 e-postbrev har skickats ut till socialtjänster, vårdcentraler, äldreboenden, missbruksenheter, sjukhus, kliniker, osv. Nämnden kommer att fortsätta sådana utskick till bibliotek och andra inrättningar. Med e-postbreven följer en affisch som mottagarna ombeds sätta upp. Om ett tag kommer också annonsering i media att starta.

Nämnden har två beslutsavdelningar, som under andra kvartalet kommer att börja fatta beslut. Om inget oförutsett händer så ska alltså de första besluten komma i april, och sedan vartefter fram till sommaren och sedan i höst. När nämnden får upp farten så beräknas åtta ansökningar att avgöras per dag.

En del ansökningar kommer att kunna avgöras på skriftligt underlag, men de flesta sökande kommer att behöva delta i en muntlig förhandling. En majoritet av de sökande har inte begärt muntlig förhandling, och man kan vänta sig att nämnden kommer att kalla en stor del av dessa till muntlig förhandling.

Nämnden har börjat med att öka sin kompetens om vanvård. Två personer som deltog i Vanvårdsutredningen har utbildat och informerat hela nämnden vid tre tillfällen. Nämnden kommer att fortsätta med sådan kompetenshöjning. Nämnden har också påbörjat möten, där de utifrån konkreta exempel diskuterar hur man ska bedöma vanvård och vad som är av allvarlig art. Man har dessa diskussioner för att komma fram till en likformig praxis, så att alla sökande får en chans till lika behandling.

Det är bland annat detta förberedelsearbete som gör att beslut inte kommer att tas de första månaderna. Ett annat skäl är givetvis att arkivhandlingar ska hämtas in, och det kan ta sina veckor. Sedan ska handläggaren också utreda ansökan och prata med den sökande. Den sökande kommer att kontaktas när utredningen av hans eller hennes ansökan börjar.

*  *  *

De ansvariga i nämnden beräknar att de flesta som hittills sökt kommer att få besked i år. Ansökningarna kommer att handläggas i den ordning de kommer in till nämnden. Beslut kommer att tas i den ordning som handläggarna blir klara med utredningen av ansökningarna. Olika ansökningar kan ju ta olika lång tid att handlägga.

Det är viktigt att den sökande är konkret och detaljerad i sin skriftliga beskrivning av de övergrepp eller försummelser som den sökande varit med om. Det är just övergreppen eller försummelserna man kan få ersättning för. Det är den skriftliga ansökan som ligger till grund för handläggningen. Det är också ett skäl till att vara konkret och detaljerad i sin berättelse om övergrepp eller försummelser. En del ansökningar, ingen vet hur många, kommer också att kunna avgöras enbart på den skriftliga ansökan.

Den muntliga förhandlingen är ett komplement till den skriftliga ansökan. Det går inte att välja muntlig förhandling istället för skriftlig ansökan. Den muntliga förhandlingen kommer att koncentreras till de övergrepp och försummelser man söker ersättning för. Det är viktigt för behandlingen av ansökan att det blir en muntlig förhandling. Detta kommer handläggaren att ta upp med dem som inte begärt muntlig förhandling. I samband med att den sökande kallas till muntlig förhandling så kommer han eller hon att informeras om hur den muntliga förhandlingen går till och vad syftet med den är.

Det är viktigt att den sökande ger de uppgifter han eller hon har om placeringar, platser och händelser. Handläggaren och nämnden ska gå till botten med ansökan innan nämnden fattar beslut. Den sökande måste ge uppgifter så att nämnden kan hämta in underlag från arkiven innan de fattar beslut. Nämnden och dess handläggare har en servicefunktion gentemot den sökande, men den sökande måste också bidra med uppgifter så handläggarna har något att utgå från.

*  *  *

Nämnden har inlett en upphandling av stödsamtal till de sökande. Inom kort kommer det att vara klart vem som kommer att erbjuda dessa samtal. Man kommer att kunna få åtta samtal under resans gång, alltså redan innan ansökan behandlats. I samband med besked om nämndens beslut kommer den sökande att ha rätt till akutsamtal dygnet runt.

Göran Ewerlöf håller med om att informationen till de sökande delvis varit kort och kantig, speciellt avsnittet om risken för förtal av personer man utpekar som förövare. ”Det blev inte bra”, säger han. Nämnden har redan ändrat skrivningarna i informationsbroschyren på nämndens webbplats, och kommer att ändra i de nya broschyrer som trycks nästa vecka.

I den broschyr som finns för nedladdning på nämndens webbplats står det nu: ”En ansökan om ersättning kommer i många fall att innehålla uppgifter om att någon har begått övergrepp eller andra klandervärda handlingar mot sökanden. Den som pekar ut en person som brottslig eller klandervärd inför andra i sin omgivning riskerar att bli anklagad för förtal. I Ersättningsnämndens verksamhet omfattas dock alla uppgifter om personliga förhållanden av sekretess. Alla som arbetar vid myndigheten har tystnadsplikt.”

Göran Ewerlöf var väldigt tydlig med att sekretess råder för allt i nämnden, och att man utan risk kan prata om förövarna när man skriver till nämnden eller deltar i en muntlig förhandling. Det kommer inte att bli aktuellt med några förtalsanklagelser i nämnden, säger han. Men det är en annan sak om man säger det på gatan. Då svarar man själv för det.

Jag tog också upp skrivningarna om vittnen i ansökningsblanketten. En del har tolkat det som att man måste kunna namnge vittnen. Men avsikten är att man ska namnge vittnen om det finns några. Man måste inte ha vittnen, säger Ewerlöf, och i det flesta fall finns det inte. En stödbevisning i form av vittnen behöver inte vara ögonvittnen, det kan vara någon som på annat sätt känner till vad som hänt. Men en andrahandsuppgift är inte lika stark som ett ögonvittne.

Men huvudsaken är den egna berättelsen om övergrepp eller försummelser. En ansökan faller inte enbart för att övergrepp eller försummelser inte finns dokumenterade. Berättelsen är viktigast, annars skulle alldeles för få kunna få ersättning, anser Ewerlöf.

2013-01-18

Benny Jacobsson

Riksförbundet för Samhällets Styvbarn ska vara en organisation för så många som möjligt av dem som varit samhällets styvbarn. Vi är nu drygt 1400 medlemmar. En så stor organisation har aldrig funnit tidigare för dem som varit placerade. Det ger oss en styrka att bevaka våra intressen.

Men vi kunde vara många fler, och vi måste göra det lätt att vara medlem i Samhällets Styvbarn. Har man varit placerad som barn, eller är anhörig till någon som varit eller är placerad, så kan man bli medlem. Men kan också bli medlem bara för att stödja vårt arbete. Vi ska ha en låg tröskel.

De flesta av våra medlemmar har erfarenhet av övergrepp eller försummelser under placering som barn eller unga. Det är naturligt att de sökt sig till oss. Men man behöver inte ha varit utsatt för övergrepp eller försummelser för att bli medlem. Med samhällets styvbarn menar vi alla som varit placerade, även de som kom till hem där de togs väl om hand. Även de bär på en erfarenhet av att leva skilda från sina biologiska föräldrar. Även de hör hemma i Samhällets Styvbarn. Vi ska ha en låg tröskel.

En hel del av våra medlemmar har erfarenhet av det som kallas utanförskap, av arbetslöshet, bostadslöshet eller bidragsliv. Andra har erfarenhet av missbruk eller kriminalitet. De är alla välkomna. Men välkomna är även de styvbarn som mot oddsen har lyckats skapa sig en ordnad tillvaro. Vi har bland våra medlemmar kroppsarbetare, präster, sjukvårdsarbetare, tjänstemän, företagsledare, akademiker, politiker, tidigare riksdagsledamöter och ministrar. Vi ska ha en låg tröskel.

En del av våra medlemmar lever med fysisk eller psykisk ohälsa, medan andra är friskare. En del är sköra, andra till synes robusta. Vi ska respektera att vi är olika och underlätta för varandra att vara medlemmar. Vi ska ha en låg tröskel.

Våra medlemmar är både kvinnor och män, och så ska det vara. Av våra medlemmar är 52 % kvinnor och 48 % män. I vårt riksförbund och i våra lokalföreningar ska både kvinnor och män vara välkomna. Ingen ska få diskrimineras på grund av kön. Inte heller på grund av sexuell läggning, etnisk tillhörighet, nationalitet eller funktionhinder. Vi ska ha en låg tröskel.

De flesta av våra medlemmar är över 50 år. Men 249 är yngre. Riksförbundet för Samhällets Styvbarn är till både för de äldre och de yngre och medelålders. Våra äldre medlemmar har ett behov av att träffa andra som har minnen av samma tid och platser som de själva. Det gäller också våra yngre medlemmar. Många av våra yngre medlemmar är dessutom föräldrar till hemmavarande barn. Vi måste utforma vår verksamhet så att de, lika väl som de äldre, känner sig välkomna. Vi ska ha en låg tröskel.

Vi är, som det står i våra stadgar, religiöst och partipolitiskt obundna. Vi styrs inte av någon religions eller något partis synpunkter. Oavsett religion, eller frånvaro av religion, så är man välkommen till oss. Vi bryr oss heller inte om vilket riksdagsparti någon är medlem i eller sympatiserar med. Vi ska ha en låg tröskel.

* * *

Att vi har en låg tröskel innebär också att vi har högt i tak. Även om vi har den erfarenheten gemensam att vi varit samhällets styvbarn, så är vi inte stöpta i samma form. Vi är alla olika på många sätt. Därför ska vi vara toleranta mot varandra och acceptera den som inte är som mig själv. Vi ska respektera den som har en annan åsikt och vill föra fram den. Vi ska respektera att någon har en annan religion, politiska sympatier, sexuell läggning eller etnicitet.

Vi ska ha högt i tak. Den som haft en god placering ska respektera den som haft en svår placering med övergrepp eller försummelser; men det omvända gäller också. Den som haft lättare att etablera ett ordnat liv ska respektera den som haft svårare, män ska respektera kvinnor, friska ska respektera dem med ohälsa, yngre de äldre, men också omvänt. I Samhällets Styvbarn ska vi inte se snett eller ned på varandra. Vi som varit samhällets styvbarn ska vara ett stöd för varandra.

Vi ska ha högt i tak. Men det betyder inte att allt är acceptabelt i våra sammanhang. Det är inte acceptabelt med främlingsfientliga eller rasistiska kränkningar. Det är inte acceptabelt med sexistiska kränkningar. Det är inte acceptabelt med homofobi eller annat hat. Detta är inte acceptabelt, vare sig det sker i yttranden eller handlingar.

Vi ska ha högt i tak. Men det är inte acceptabelt att kränka andra medlemmar med nedsättande ryktesspridning. Det är inte acceptabelt att sprida förtal av riksförbundet eller dess företrädare, varken till medlemmar, till företrädares anhöriga eller arbetsplatser, eller till andra samhällsorganisationer. Det är inte acceptabelt att företrädare för riksförbundet hotas, vare sig det sker öppet eller i insinuationer. Det är inte acceptabelt att skada eller försöka skada riksförbundet och dess företrädare. Allt detta har skett och det är inte acceptabelt.

Detta är tyvärr inget nytt. Under alla år sedan Samhällets Styvbarn bildades har det förekommit sådana avarter som här beskrivits. Ibland mer, ibland mindre. Det är ett sorgligt faktum att alla styrelser och alla ordföranden, utan undantag, fått känna på kränkningar av det slag som ovan uppräknas. Det är bara ett fåtal personer som beter sig på detta sätt, men det gör inte agerandet acceptabelt.

* * *

När vi i förbundets ledning under åren ställts inför sådant agerande som beskrivits här ovan, så har agerandet många gånger ursäktats med att ”vi är alla vanvårdade”, ”vi är alla skadade”. Men att vara vanvårdad eller skadad får aldrig vara en ursäkt för att själv kränka och skada. De allra flesta som varit vanvårdade beter sig inte så. Genom att förbundets ledning inte på allvar tagit itu med sådant beteende, så har de utsatta fått bära smärtan själva. Vi har flera fall där medlemmar inte orkat eller vågat fortsätta sitt ideella arbete.

Vi kommer från förbundets ledning inte längre att acceptera sådant agerande som här beskrivits. Det är nu slut med det. Vi kommer bestämt att inskrida mot kränkningar och förtal, hat och hot, eftersom sådant motverkar förbundets arbete för ett ömsesidigt stöd och tolerans mellan samhällets styvbarn. Riksförbundet arbetar förvisso med andra frågor än andra intresseorganisationer, men vi ska fungera som vilken intresseorganisation som helst.

Alla vi som är medlemmar i Riksförbundet för Samhällets Styvbarn håller gemensamt på att skapa en organisation som tidigare inte funnits i Sverige, en intresseorganisation för dem som varit samhällets styvbarn. Det finns inget färdigt schema för hur det ska gå till. Men håller vi oss till program, stadgar och demokratiska principer, som ger oss ordning och reda, och har vi en låg tröskel och högt i tak, så ska det lyckas.

2013-01-07

Benny Jacobsson

(Förbundsstyrelsens arbetsutskott har läst denna text och instämmer i den.)

Vi lämnar nu ett år bakom oss och går in i ett nytt – 2013.

Under året som gått har Samhällets Styvbarn blivit ett starkare förbund. Vi är nu drygt 1400 medlemmar, 400 fler än för ett år sedan. Vi har nu 7 lokalföreningar, och på ett dussin andra platser träffas samhällets styvbarn i lokalgrupper.

Vi har under 2012 hållit minst 175 möten i lokalföreningar, lokalgrupper eller i riksförbundets regi. Detta har varit en medveten satsning från riksförbundet, för det är i mötet ansikte mot ansikte som vi samhällets styvbarn kan vara ett stöd för varandra.

Ett samarrangemang av riksförbundet och lokalföreningen i Stockholm samlade 85 deltagare. Till det mötet hade vi inbjudit Håkan Ceder, som är den som lett arbetet med att inrätta Ersättningsnämnden. Ett medlemsmöte i Göteborg samlade 45 deltagare.

Men det som fastnat i mitt minne är ändå alla de mindre mötena med medlemmar runt om i landet, där man runt ett bord samtalar om sina erfarenheter av att ha varit samhällets styvbarn. Dessa möten är oändligt viktiga för våra medlemmar. Det är kanske riksförbundets viktigaste roll, att runt om i landet tillhandahålla platser för samhällets styvbarn att träffa andra samhällets styvbarn.

Under året har vi också genomfört utbildningar med deltagare från lokalföreningarna. Vi har haft en utbildningshelg i föreningskunskap och en utbildningsdag i sociala arkiv och ersättningslagen. Riksförbundet har också bidragit till utbildning av samtalsledare i ett par lokalföreningar. Vi kommer att fortsätta med olika slag av utbildningar även under kommande år. Det är vår förhoppning att det ska göra vårt lokala och centrala arbete bättre.

Vi har under året också fortsatt vår påverkan gentemot politiska och sociala instanser. Vi har haft möten med riksdagsledamöter, Socialdepartementet, Ersättningsutredningen och kommuner. Vi har svarat på remiss från Socialstyrelsen om kommunernas arbete med familjehemsplaceringar. Vi har sammanträffat med andra intresseorganisationer. Vi ska under 2013 fortsätta att påverka och informera oss på detta sätt.

Under året har vi haft ekonomiskt stöd av Socialstyrelsen, vilket bland annat gjort det möjligt att inrätta ett kansli och effektivare utföra vårt arbete, men också gjort det möjligt att mer stödja det lokala arbetet i förbundet. Socialstyrelsen har gett oss ett utökat ekonomiskt bidrag även för 2013, vilket visar att de anser att vårt arbete är viktigt.

Upprättelseprocessen har under året gått in i ett nytt skede i och med att riksdagen antagit Ersättningslagen. Nu kan inte bandet backas. Det blir möjligt att söka ersättning för allvarlig vanvård.

Vi har haft många möten med politiker och tjänstemän under utarbetandet av Ersättningslagen och upprättandet av Ersättningsnämnden. Vi har också samtalat med kommunala företrädare, t.ex. kommunstyrelsen ordförande i Göteborg, om vad kommunerna kan göra för att sprida information om möjligheten att söka ersättning. Vi har också deltagit vid Hitta hem-utställningens öppnande i Malmö. Vi ska fortsätta med detta under 2013.

På det nya året öppnar Ersättningsnämnden. Bland nämndens första åtgärder blir att med e-post till kommuner, socialkontor, bibliotek, äldreboenden, härbergen och andra instanser skicka ut en affisch om Ersättningsnämnden. Det är många tusen sådana mejl som kommer att gå ut. Nämnden kommer också att annonsera i press och andra media.

Efter nyår blir det möjligt att ringa eller skriva till nämnden och få hemskickat en ansökningsblankett. Det blir också möjligt att skriva ut ansökningsblanketten från internet. Så snart vi har telefonnummer och post- och webbadresser till Ersättningsnämnden, så kommer vi att sprida det till våra medlemmar genom vår hemsida, med e-post och med brev.

När nu året går mot sitt slut vill jag tacka alla medlemmar som gjort detta år till ett framgångsrikt år. Tack, ni som kommit på våra möten och ni som arbetat ideellt i lokalföreningar och lokalgrupper eller centralt i riksförbundet. Det är ni som gör vår verksamhet möjlig. Vi ses på det nya året, och tillsammans ska vi då göra 2013 till ett ännu bättre år!

Nyårsaftonen 2012

Benny Jacobsson

Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma med fler uppgifter om dem som ska arbeta i Ersättningsnämnden. De kommer nu här:

 *  *  *

Den 2 januari 2013 ska Ersättningsnämnden vara på plats. Ersättningsnämnden består av två delar – en del som utreder ansökningarna och en del som fattar besluten (i två beslutsavdelningar).

Delar av nämnden började arbeta redan i början av december 2012 för att förbereda starten för denna nya myndighet.

Det 20-tal personer som ska arbeta i utredningsdelen har nu anställts efter annonsering och ansökningar. Fler än 900 sökte olika arbeten på nämnden.

Som kanslichef, och chef för utredningsdelen, har Gunilla Malmborg anställts.

Gunilla Malmborg är född 1952, är i grunden socionom, och kommer närmast från Socialdepartementet där hon sedan 2004 varit departementsråd med ansvar för Enheten för social tjänster.

 

 

 

Som samordnare i Ersättningsnämnden anställs Johan Rydström, f. 1979. Han har de senaste åren arbetat som departementssekreterare i Socialdepartementet med bl.a. upprättelsefrågorna.

 *  *  *

Den 6 december utsåg regeringen ledamöterna i nämnden:

Ordförande i Ersättningsnämnden blir, som jag tidigare meddelat, Göran Ewerlöf, f. 1944. Han kommer också att vara avdelningsordförande i nämnden.

Göran Ewerlöf blev hovrättslagman vid Svea hovrätt 1998 och är sedan 2002 ordförande i Socialstyrelsens rättsliga råd. Han har en lång juridisk karriär bakom sig och är kanske mest känd för att han 2007 i hovrätten dömde de s.k. Stureplansprofilerna för grov våldtäkt, efter att de frikänts i tingsrätten. ”Ett nej är ett nej, när det än kommer”, sa han då.

Han är medförfattare i flera upplagor av standardverket ”Barnets bästa. Om föräldrars och samhällets ansvar” (Norstedts förlag 1982-2004).

Han har också tagits i anspråk för statliga utredningsuppdrag. Senast ledde han utredningen Asylsökande ensamkommande barn (2011).

Göran Ewerlöf var idrottsman i sin ungdom och är far till idrottsstjärnan Malin Ewerlöf.

Håkan Sandesjö, f. 1945, f.d. generaldirektör, blir vice ordförande i Ersättningsnämnden.

Håhan Sandesjö har närmast varit vikarierande diskrimineringsombudsman (DO). När han tillträdde som DO sa han:

– I botten är jag domare. Sedan har jag under många år arbetat inom Regeringskansliet och även varit chef för Utlänningsnämnden och Konsumentverket. Som pensionär har jag tidigare gått in och arbetat med olika kortare utredningar.

– Kanske kan man säga att arbete för människors rättigheter och för rättvisa har gått som en röd tråd genom mitt yrkesliv. Det är frågor jag brinner för. (Från DO:s hemsida.)

Håkan Sandesjö publicerade som DO en debattartikel i Göteborgs-Posten om diskriminering inom sjukvården.

Alf Andersson, f. 1947, f.d. lagman vid Södertörns tingsrätt, blir avdelningsordförande i nämnden. Alf Andersson är medlem i nätverket Hilda, som arbetar för fler kvinnliga jurister.

 

 

 

 

 

 

Åsa Börjesson, f. 1947, f.d. socialråd, blir avdelningsordförande i nämnden.

Åsa Börjesson har varit projektledare för Socialstyrelsens barnrättsarbete. Hon har uppmärksammat behovet av information till omhändertagna barn om deras rättigheter, och hon ligger bakom att det nu finns ett 020-nummer för omhändertagna barn att ringa till (numret finns på vår hemsida). Hon har bl.a. sagt:

– Ett viktigt utvecklingsområde framöver borde vara socialtjänstens kontakt med placerade barn och unga. Utifrån våra erfarenheter känner många ungdomar sig rättslösa och att ingen lyssnar på dem. Ungdomarna vill ha betydligt mer information än de får och i flera fall skulle ungdomarna troligen acceptera placeringen bara de kände till orsakerna. (Från Socialstyrelsens hemsida.)

– Genom 020-numret kan barnen vända sig direkt till Socialstyrelsen om de inte får gehör från socialnämnden och HVB-hemmet. Det kan till exempel handla om att barnet inte blir respekterat, får en dålig skolgång eller blir illa behandlat på hemmet.

– Att barn och unga blir informerade om sina rättigheter och kan vända sig till Socialstyrelsen med sina synpunkter är viktigt för att stärka rättssäkerheten. (Från Socialstyrelsens hemsida.)

Marianne Eliason, f. 1944, f.d. justitieråd och verksam vid Högsta förvaltningsdomstolen från 1996.

Marianne Eliason har också suttit i Lagrådet, bl.a. när lagrådsremissen om regeringens nya lagstiftning ”Stärkt stöd och skydd för barn och unga” behandlades. Hon har som författare och utredare sysslat med sekretesslagen, yttrandefrihetslagen och arkivlagstiftningen. Marianne Eliason är mest känd för att hon sedan 2007 varit ordförande i Valmyndigheten, som ser till att politiska val går rätt till i Sverige.

Lars Hellgren, f. 1947, medicinalråd vid Socialstyrelsen.

Lars Hellgren har varit centrumchef för Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa, vid Socialstyrelsen. Han har där arbetat med barns och ungas psykiska hälsa, förskolan och föräldrastöd. Ett föredrag av Lars Hellgren finns på UR Play (Lars Hellgren är mannen till höger som inleder).

Göran Håkansson, f. 1943, tidigare ambassadör i Riga och generaldirektör.

Göran Håkansson har varit expeditionschef i Socialdepartementet och företrädde då Sverige i olika internationella organisationer där barnkonventionen behandlades. Göran Håkansson har också varit ordförande i Östersjöstaternas råds expertkommitté om kommersiell sexuell exploatering av barn.

Han har även suttit i Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, den myndighet som ska se till att brottsbekämpande myndigheter följer lagen och respekterar personlig integritet.

Carl-Anders Ifvarsson, f. 1939, f.d. generaldirektör för Patent- och registreringsverket, och dessförinnan överdirektör vid Socialstyrelsen.

Carl-Anders Ifvarsson ledde 2009-2010 den statliga utredningen om skolans arbete med utsatta barn. Han sa då:

– Jag ser allvarliga problem när det gäller skolans arbete med utsatta barn. Det finns även reella hinder för skolans möjlighet till samverkan med andra. Elevers rätt till en likvärdig utbildning hotas, rättssäkerheten i beslut om stöd haltar och ett systematiskt arbete för tidiga upptäckter och insatser saknas. (Från regeringens hemsida.)

På UR finns ett videoinspelat föredrag av Carl-Anders Ifvarsson om utredningen.

Marja Regner, f. 1941, f.d. kammarrättslagman vid kammarrätten i Stockholm. Hon har sedan 60-talet arbetat som jurist, bl.a. som försäkringsdomare och hovrättsråd. Hon har även varit ordförande för Taltidningsnämnden, som har till uppgift att förbättra tillgången till innehållet i dagstidningar för personer med synskada, afasi och dyslexi samt för personer med funktionsnedsättning.

Stefan Skagerberg, f. 1941, överläkare vid kriminalvårdsstyrelsen sedan 1997 och specialist i allmänpsykiatri. Innan Stefan Skagerberg tillträdde som överläkare vid kriminalvårdsstyrelsen, så var kriminalvården nöjd med de läkare den kunde få. Detta ändrades under Skagerberg. Det ska vara läkare med den rätta personliga läggningen, ansåg Stefan Skagerberg (Läkartidningen nr 35, 1996). Han har sedan arbetat för minska och ta bort användning av barbiturater och bensodiazepiner ur kriminalvården. Resultatet har blivit lugnare fängelser. Till Norrköpings Tidningar sa han 26/4 2004:

– Det finns många vittnesmål om att verksamheten på de anstalter där det förekommer liten förskrivning av bensodiazepiner fungerar bättre. Intagna som slutar ta dessa preparat blir mer sociala och deltar i programverksamheten. Han anser att det kan finnas ett samband mellan stor förskrivning av den här sortens läkemedel och upplopp på fängelser och häkten. Han pekar på hur det var på 70-talet då det skrevs ut ofantliga mängder rus- och beroendeframkallande läkemedel, bland annat barbiturater.

– I början av 70-talet skedde 150 bältesläggningar av våldsamma interner per år på Österåkersanstalten. Sedan anstalten blev mer drogfri har antalet bältesläggningar minskat till en eller två per år.

Claes Sundelin, f. 1939, professor (pensionerad) i barnpediatrik (barnhälsovård) vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet.

Claes Sundelin har varit barnläkare och verksam vid Karolinska institutet, och överläkare för barnhälsovården i Uppsala län, där han bl.a. intresserat sig för s.k. bokstavsbarn och för barns och ungas psykiska hälsa. Han ledde Barnpsykiatriutredningen (1998) och var sedan starkt kritisk mot att politikerna inte handlade för att förbättra barnens hälsa:

– Det måste understrykas att saken gäller problem som ställer omkring vart tionde barn inför utsikten att få starkt reducerade livsmöjligheter och framtidsutsikter genom utbildningshaverier och dåliga redskap för sociala samspel. Framtidens mest sårbara grupper på arbetsmarknaden och i det övriga sociala livet kommer tyvärr att rekryteras från barn och ungdomar som i dag inte får den hjälp de borde få i form av tidiga insatser. Bristen på politisk vilja och agenda håller på att utveckla sig till en tyst hälsopolitisk skandal. (DN Debatt 1999-05-23)

Claes Sundelin är även medförfattare till läroboken ”Barnhälsovård – att främja barns hälsa” (senaste upplagan 2009). 2003 fick han Allmänna Barnhusets Stora Pris ”för sitt engagemang för att förbättra barns och ungdomars sociala förhållanden”.

Olof Risberg, f. 1960, leg. psykolog.